Även om vägen ligger där rakt framför mig vill jag inte gå på den.

Jag famlar för tillfället omkring och känner mig en smula vilsen. Som om jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Även om vägen ligger rakt där framför mig vill jag inte gå på den. Jag funderar och ligger sömnlös om nätterna och tänker att det nog är lika bra att gå upp och titta på tv men vaknar några timmar senare och inser att tröttheten någonstans besegrat tankarna. Men jag fumlar inte med dig. Aldrig med dig. Med dig är jag bara jag. Jag vaknar upp jämte dig på morgnarna och är lugn. Trots att det är stress, jobb, lämning och hämtning är jag lugn med dig. Din blick ger mig vilja och jag vägrar att ta den där vägen som ter sig så självklar. Väljer jag bara det som är självklart får jag bara se världen tillrättalagd och hur kul är det att se? Ibland, när du behöver muta lite mod i mig kallar du mig mitt efternamn och jag tänker att det nog måste ligga en massa kärlek bakom det. Allvaret och tanken på att du vill och hoppas och känner det jag gör. Det är fint.